Flisans Osynliga Häst från 2004 är skriven av Pia Hagmar, den duktiga författaren bakom Klara-serien som jag tyckte så mycket om som yngre - och då menar jag riktigt mycket. Jag minns hur jag köpte böckerna när de kom ut, två böcker om året, och mamma förmanade mig att jag inte fick läsa ut dem på en gång, jag skulle tvunget spara dem lite. Så där satt jag vid köksbordet och smygläste Klara under bordet, en serie böcker som nu inte ens längre skrivs. Flisan hör också till en serie och denna osynliga häst hör till den allra första delen.
Flisan går i skolan, där hon både blir retad av de tuffare killarna och har blivit lite utanför om rasterna då hennes bästa vän Ninna har träffat en ny kompis, Rebecka, som hon tycks vara mer förtjust i. En dag kommer Flisan på en perfekt idé - hon skaffar sig en låtsashäst. Manolito äter morötter och hemgjort hö och bor i Flisans garage. Pappa skrattar och tycker Manolito är den finaste häst han inte sett, och mamma skäms mest och förstår inte alls att köket är en hopptävlingsbana.
   Flisans Osynliga Häst är en ganska mysig bok och jag tror att Hagmar har lyckats kapsla in hur det är att vara barn ganska bra. Flisan hittar på idéer för att vinna tillbaka sin bästa vän Ninna, men ibland vet hon inte om hon riktigt vill det själv längre. Manolito finns alltid där som om han fanns på riktigt (vilket han ju i allra högsta grad gör, för Flisan), och han bits inte som hästen i hagen på väg till skolan gör... Boken är lätt att förstå men säkert intressant inte bara för de minsta. Jag tycker själv att det har varit mysigt att lyssna på cd-versionen, det är en glad bok som fångar in både glädjestunder och problem som man känner igen sig i för ett antal år sedan. Att den känns så verklighetstrogen leder till ett antal skratt. Man känner verkligen med Flisan och blir både arg och glad när Ninna sviker henne.
   Så sätt dig vid köksbordet och smygläs i Flisans böcker om du vill, vem vet? Kanske de blir film någon gång precis som Klara blev?

Flisans Osynliga Häst

Alla inlägg Kommentera
Flisans Osynliga Häst från 2004 är skriven av Pia Hagmar, den duktiga författaren bakom Klara-serien som jag tyckte så mycket om som yngre - och då menar jag riktigt mycket. Jag minns hur jag köpte böckerna när de kom ut, två böcker om året, och mamma förmanade mig att jag inte fick läsa ut dem på en gång, jag skulle tvunget spara dem lite. Så där satt jag vid köksbordet och smygläste Klara under bordet, en serie böcker som nu inte ens längre skrivs. Flisan hör också till en serie och denna osynliga häst hör till den allra första delen.
Flisan går i skolan, där hon både blir retad av de tuffare killarna och har blivit lite utanför om rasterna då hennes bästa vän Ninna har träffat en ny kompis, Rebecka, som hon tycks vara mer förtjust i. En dag kommer Flisan på en perfekt idé - hon skaffar sig en låtsashäst. Manolito äter morötter och hemgjort hö och bor i Flisans garage. Pappa skrattar och tycker Manolito är den finaste häst han inte sett, och mamma skäms mest och förstår inte alls att köket är en hopptävlingsbana.
   Flisans Osynliga Häst är en ganska mysig bok och jag tror att Hagmar har lyckats kapsla in hur det är att vara barn ganska bra. Flisan hittar på idéer för att vinna tillbaka sin bästa vän Ninna, men ibland vet hon inte om hon riktigt vill det själv längre. Manolito finns alltid där som om han fanns på riktigt (vilket han ju i allra högsta grad gör, för Flisan), och han bits inte som hästen i hagen på väg till skolan gör... Boken är lätt att förstå men säkert intressant inte bara för de minsta. Jag tycker själv att det har varit mysigt att lyssna på cd-versionen, det är en glad bok som fångar in både glädjestunder och problem som man känner igen sig i för ett antal år sedan. Att den känns så verklighetstrogen leder till ett antal skratt. Man känner verkligen med Flisan och blir både arg och glad när Ninna sviker henne.
   Så sätt dig vid köksbordet och smygläs i Flisans böcker om du vill, vem vet? Kanske de blir film någon gång precis som Klara blev?
Böcker i Rutan är en serie som går här på Kulturjennah varje onsdag (se inlednings-artikeln här). I serien tar jag upp olika böcker som blivit filmatiserade, men det finns ju också de fall då det har skett tvärtom - att man har skrivit en bok efter en film. Idag ska jag i alla fall prata om en bokserie som jag har haft mycket roligt med - Klara.
Klaras Vintersorg är boken som filmen Klara bygger på, men det är faktiskt inte alls den första i den den långa serie ungdomsböcker som Pia Hagmar har skrivit. De första böckerna handlar om hur gärna flickan Klara vill börja på ridskola, men hennes mamma tycker inte att ridskolan i närheten är något att gå på. Där är bara gamla travare, anser hon, och det duger tydligen inte. Men Klara drömmer. Hon tittar på flickorna som rider. Deras hjälmar som guppar upp och ner när de travar fram i sanden och de fattar inte hur lyckliga de är, tänker hon. Det är först när mamma Nita får ett jobb i en helt annan stad och Klara mot sin vilja tvingas flytta till Hallondalen som hon äntligen får chansen att börja rida, men det visar sig att det inte alls är så roligt som Klara trodde. Det är bara svårt och obehagligt. Hästen Star, som är en så central figur i filmen, är viktig även för bokserien, men i Klaras Vintersorg finns faktiskt en annan häst i Klaras liv. Där är det ridskolehästen Sigge som gäller. Filmen ska som sagt vara baserad på Klaras Vintersorg, men jag hittar massor av bitar i den från betydligt längre fram i serien också.
   Något som slår mig när jag tittar på filmen är att Star ser så annorlunda ut än vad jag hade tänkt mig. Han är snarare vit än grå (nu tänker ni hästmänniskor kanske att det är en skimmel oavsett, men jag är ju hästtjej jag också, och tycker nog att hästen borde vara mera grå), trots att Pia Hagmar så fint poängterat att hon brukar ha just en grå ponny i många av sina böcker för att en sådan häst har betytt något alldeles särskilt för henne själv. Också är det så att Jonte, Klaras vän (kanske mer? Se filmen och kolla efter!), är lite annorlunda jämfört med böckerna. Där är han blond istället för brunhårig som i filmen, och hans familj har egna hästar redan första gången man lär känna honom (vilket inte heller hör boken Klaras Vintersorg till, utan är ett exempel på ett senare inslag i serien). Det kan kanske tyckas att det här med hårfärg och utseende inte är så viktigt, men jag anser faktiskt att det är det. En författare gör mycket jobb med att måla upp hur personer och platser ser ut och därför har man när man läst böckerna också den bilden kvar - känner man då inte igen sig när man senare får se boken på TV så har det blivit något fel.
   Böckerna är väldigt roliga, och har gett mig många skratt. Filmen är inte rolig, men den är mysig och i stort sett ganska bra faktiskt. Handlingen är bra utarbetad. Man har tagit en lång serie och försökt göra en enda film av det, vilket omöjligt kan ha varit ett lätt uppdrag. Resultatet är att filmen egentligen inte liknar serien särskilt mycket, men det finns förstås ändå många drag vi kan känna igen. Mamma Nita och pappa Rolf är skilda och har en väldigt taggig relation vi definitivt känner igen från Pia Hagmars berättelser, känslan på ridskolan är densamma och precis som i böckerna är det inte så lätt att börja rida som Klara tror.
Böckerna har jag alltid älskat, och filmen är helt okej - se den gärna, men se den för vad den är: en vanlig hästfilm baserad på karaktärer från Pia Hagmars böcker. Det hade definitivt varit roligare med en tv-serie baserad på böckerna istället för en enstaka film. Jag menar inte att man ska spela upp böckerna en efter en från början till slut i rutan, men Stallkompisar är ju en hästserie med tre säsonger, baserad på en lång rad böcker. I Stallkompisar har man inte alls kopierat böckerna utan utgått från dem och skapat nya äventyr och nya karaktärer, blandade med allt det gamla, och det hela är riktigt bra. Genom att göra så med Klara också hade man kunnat få med lite fler äventyr, som ju är så viktigt i böckerna. Där är det ridläger och långritt och tävlingar och islandshästar och föl och svåra val, skratt och tårar. I filmen är det inte så mycket av äventyr över huvudtaget.
Hur lika? 5/10
Filmen eller boken? Jag föredrar böckerna
Var hittar jag boken?CDON, Adlibris och Bokus
Var hittar jag filmen?CDON, Discshop, Webbhallen och HemmaKväll

Klara - Böcker i Rutan #2

Alla inlägg Kommentera
Böcker i Rutan är en serie som går här på Kulturjennah varje onsdag (se inlednings-artikeln här). I serien tar jag upp olika böcker som blivit filmatiserade, men det finns ju också de fall då det har skett tvärtom - att man har skrivit en bok efter en film. Idag ska jag i alla fall prata om en bokserie som jag har haft mycket roligt med - Klara.
Klaras Vintersorg är boken som filmen Klara bygger på, men det är faktiskt inte alls den första i den den långa serie ungdomsböcker som Pia Hagmar har skrivit. De första böckerna handlar om hur gärna flickan Klara vill börja på ridskola, men hennes mamma tycker inte att ridskolan i närheten är något att gå på. Där är bara gamla travare, anser hon, och det duger tydligen inte. Men Klara drömmer. Hon tittar på flickorna som rider. Deras hjälmar som guppar upp och ner när de travar fram i sanden och de fattar inte hur lyckliga de är, tänker hon. Det är först när mamma Nita får ett jobb i en helt annan stad och Klara mot sin vilja tvingas flytta till Hallondalen som hon äntligen får chansen att börja rida, men det visar sig att det inte alls är så roligt som Klara trodde. Det är bara svårt och obehagligt. Hästen Star, som är en så central figur i filmen, är viktig även för bokserien, men i Klaras Vintersorg finns faktiskt en annan häst i Klaras liv. Där är det ridskolehästen Sigge som gäller. Filmen ska som sagt vara baserad på Klaras Vintersorg, men jag hittar massor av bitar i den från betydligt längre fram i serien också.
   Något som slår mig när jag tittar på filmen är att Star ser så annorlunda ut än vad jag hade tänkt mig. Han är snarare vit än grå (nu tänker ni hästmänniskor kanske att det är en skimmel oavsett, men jag är ju hästtjej jag också, och tycker nog att hästen borde vara mera grå), trots att Pia Hagmar så fint poängterat att hon brukar ha just en grå ponny i många av sina böcker för att en sådan häst har betytt något alldeles särskilt för henne själv. Också är det så att Jonte, Klaras vän (kanske mer? Se filmen och kolla efter!), är lite annorlunda jämfört med böckerna. Där är han blond istället för brunhårig som i filmen, och hans familj har egna hästar redan första gången man lär känna honom (vilket inte heller hör boken Klaras Vintersorg till, utan är ett exempel på ett senare inslag i serien). Det kan kanske tyckas att det här med hårfärg och utseende inte är så viktigt, men jag anser faktiskt att det är det. En författare gör mycket jobb med att måla upp hur personer och platser ser ut och därför har man när man läst böckerna också den bilden kvar - känner man då inte igen sig när man senare får se boken på TV så har det blivit något fel.
   Böckerna är väldigt roliga, och har gett mig många skratt. Filmen är inte rolig, men den är mysig och i stort sett ganska bra faktiskt. Handlingen är bra utarbetad. Man har tagit en lång serie och försökt göra en enda film av det, vilket omöjligt kan ha varit ett lätt uppdrag. Resultatet är att filmen egentligen inte liknar serien särskilt mycket, men det finns förstås ändå många drag vi kan känna igen. Mamma Nita och pappa Rolf är skilda och har en väldigt taggig relation vi definitivt känner igen från Pia Hagmars berättelser, känslan på ridskolan är densamma och precis som i böckerna är det inte så lätt att börja rida som Klara tror.
Böckerna har jag alltid älskat, och filmen är helt okej - se den gärna, men se den för vad den är: en vanlig hästfilm baserad på karaktärer från Pia Hagmars böcker. Det hade definitivt varit roligare med en tv-serie baserad på böckerna istället för en enstaka film. Jag menar inte att man ska spela upp böckerna en efter en från början till slut i rutan, men Stallkompisar är ju en hästserie med tre säsonger, baserad på en lång rad böcker. I Stallkompisar har man inte alls kopierat böckerna utan utgått från dem och skapat nya äventyr och nya karaktärer, blandade med allt det gamla, och det hela är riktigt bra. Genom att göra så med Klara också hade man kunnat få med lite fler äventyr, som ju är så viktigt i böckerna. Där är det ridläger och långritt och tävlingar och islandshästar och föl och svåra val, skratt och tårar. I filmen är det inte så mycket av äventyr över huvudtaget.
Hur lika? 5/10
Filmen eller boken? Jag föredrar böckerna
Var hittar jag boken?CDON, Adlibris och Bokus
Var hittar jag filmen?CDON, Discshop, Webbhallen och HemmaKväll
I Hennes Iskalla Ögon har Carin Gerhardsen skrivit om inte mindre än två mysterium i samma bok och karaktärerna är många. Det är inte hennes första bok om Hammarbypolisen, och det lämnas tydliga spår om att det heller inte kommer att bli den sista.
På en vinterfredag i Stockholm sitter Eva-Lena Wetterhag på en hår- och hudvårdssalong och får ögonfransarna målade, men medan färgen ska verka och frisören passar på att uträtta ett ärende försvinner Wetterhag. Samma kväll ska en annan kvinna, Heidi Richter, gå ut på en fest med sina vänner, men senare visar det sig att hon aldrig kommer hem därifrån. Har de båda försvinnanden något samband? Saker ser konstiga ut på alla möjliga håll, alla tycks ha något att dölja och de sex poliser som jobbar med fallen vet inte alls vem de kan lita på.
Carin Gerhardsen skriver på ett sätt som är lätt att förstå, något som jag tycker är viktigt i en kriminalare då de gärna blir tråkiga när de är för komplicerade. Trots att hon skriver om två olika mystiska försvinnanden lyckas hon få till en helhet i det och hålla det lagom enkelt. Kan du lyckas lista ut vad som har hänt? Helt omöjligt är det inte, lite grann går åtminstone att lista ut och jag rekommenderar därför att du lägger lite extra tid på att fundera medan du läser boken.
   I romanen presenteras inte mindre än sex olika poliser, med mer eller mindre bakgrund som vi får reda på. Jag kan bara anta att vi har fått lära oss mer om dessa i författarens tidigare böcker, för när man läser denna som en fristående bok är det inte helt lätt att hålla isär alla karaktärer. Personerna blir ibland nämnda vid förnamn, ibland vid efternamn och ibland med smeknamn och jag ska erkänna att jag efter bokens slut fortfarande inte är helt säker på vem som är vem i all namnröra. Det är svårt att få sig en bra bild av poliserna, särskilt när Gerhardsen försöker ge flera av dem egna problem och svårigheter utefter alla mysterier som boken redan är fylld med. Då somliga problem förblir olösta efter bokens slut drar jag slutsatsen att Hennes Iskalla Ögon säkerligen inte är den sista bok vi kommer att få se om Hammarbypoliserna Andersson, Westman, Gerdin, Sjöberg, Sandén och Hamad.
   Tyvärr är boken inte alls perfekt skriven. Carin Gerhardsen tycks bland annat ha en ovana att överförklara saker och ting. Istället för att till exempel förklara att något göms i en legolåda ska det förklaras exakt hur det göms där: [Hon] lyfte på locket till den stora plastlådan med Lego som stod i ena hörnet. Så drog hon upp passet ur bakfickan och pressade ner det längs ena innerväggen, plöjde undan Lego-bitarna med händer och armar tills hon nått botten där hon placerade det lilla vinröda häftet. Lät bitarna falla tillbaka över passet och rafsade runt i lådan så att fördelningen skulle vara någorlunda jämn. Sedan lade hon tillbaka locket […]. Detta blir lite jobbigt i längden. Något irriterad blir jag också över polisernas brist på ödmjukhet när de förhör olika vittnen: ”[...] hon är en sur och rälig kärring som inte tål kritik. Vilket kap, Bengt […]” säger den ena polisen till Eva-Lena Wetterhags make. ”Inte undra på att du ville göra dig av med henne” fortsätter han och jag vet inte om det är jag eller denna Bengt som är argast. I och med att poliserna är så pass viktiga karaktärer i boken, som det i övrigt är meningen att man ska tycka om och sympatisera med så känns denna respektlösa sida som fel bit att lägga i pusslet.
   Några brister till trots är boken ganska bra. Lite humor är det i den, jag gillar att de som ses som offer i berättelsen faktiskt inte är de raraste och snällaste och jag har också fastnat lite grann för den lagom mystiskt intetsägande titeln – Hennes Iskalla Ögon. Vems ögon? Hur då iskalla? När man förstår så tycker jag att det är ett bra bidrag till bokens känsla och helhet. På grund av de många karaktärer och problem som skildras är boken också händelserik och de ouppklarade frågorna om finns kvar efter sista sidan gör att jag gärna läser även fortsättningen.
Originaltitel: Hennes Iskalla Ögon
Författare: Carin Gerhardsen
Utgivningsår: 2013
Förlag: Norstedts
Mitt betyg: 7 av 10
Köps: Till exempel på CdonAdlibris eller Bokus
Provläs boken här

Hennes Iskalla Ögon av Carin Gerhardsen

Alla inlägg Kommentera
I Hennes Iskalla Ögon har Carin Gerhardsen skrivit om inte mindre än två mysterium i samma bok och karaktärerna är många. Det är inte hennes första bok om Hammarbypolisen, och det lämnas tydliga spår om att det heller inte kommer att bli den sista.
På en vinterfredag i Stockholm sitter Eva-Lena Wetterhag på en hår- och hudvårdssalong och får ögonfransarna målade, men medan färgen ska verka och frisören passar på att uträtta ett ärende försvinner Wetterhag. Samma kväll ska en annan kvinna, Heidi Richter, gå ut på en fest med sina vänner, men senare visar det sig att hon aldrig kommer hem därifrån. Har de båda försvinnanden något samband? Saker ser konstiga ut på alla möjliga håll, alla tycks ha något att dölja och de sex poliser som jobbar med fallen vet inte alls vem de kan lita på.
Carin Gerhardsen skriver på ett sätt som är lätt att förstå, något som jag tycker är viktigt i en kriminalare då de gärna blir tråkiga när de är för komplicerade. Trots att hon skriver om två olika mystiska försvinnanden lyckas hon få till en helhet i det och hålla det lagom enkelt. Kan du lyckas lista ut vad som har hänt? Helt omöjligt är det inte, lite grann går åtminstone att lista ut och jag rekommenderar därför att du lägger lite extra tid på att fundera medan du läser boken.
   I romanen presenteras inte mindre än sex olika poliser, med mer eller mindre bakgrund som vi får reda på. Jag kan bara anta att vi har fått lära oss mer om dessa i författarens tidigare böcker, för när man läser denna som en fristående bok är det inte helt lätt att hålla isär alla karaktärer. Personerna blir ibland nämnda vid förnamn, ibland vid efternamn och ibland med smeknamn och jag ska erkänna att jag efter bokens slut fortfarande inte är helt säker på vem som är vem i all namnröra. Det är svårt att få sig en bra bild av poliserna, särskilt när Gerhardsen försöker ge flera av dem egna problem och svårigheter utefter alla mysterier som boken redan är fylld med. Då somliga problem förblir olösta efter bokens slut drar jag slutsatsen att Hennes Iskalla Ögon säkerligen inte är den sista bok vi kommer att få se om Hammarbypoliserna Andersson, Westman, Gerdin, Sjöberg, Sandén och Hamad.
   Tyvärr är boken inte alls perfekt skriven. Carin Gerhardsen tycks bland annat ha en ovana att överförklara saker och ting. Istället för att till exempel förklara att något göms i en legolåda ska det förklaras exakt hur det göms där: [Hon] lyfte på locket till den stora plastlådan med Lego som stod i ena hörnet. Så drog hon upp passet ur bakfickan och pressade ner det längs ena innerväggen, plöjde undan Lego-bitarna med händer och armar tills hon nått botten där hon placerade det lilla vinröda häftet. Lät bitarna falla tillbaka över passet och rafsade runt i lådan så att fördelningen skulle vara någorlunda jämn. Sedan lade hon tillbaka locket […]. Detta blir lite jobbigt i längden. Något irriterad blir jag också över polisernas brist på ödmjukhet när de förhör olika vittnen: ”[...] hon är en sur och rälig kärring som inte tål kritik. Vilket kap, Bengt […]” säger den ena polisen till Eva-Lena Wetterhags make. ”Inte undra på att du ville göra dig av med henne” fortsätter han och jag vet inte om det är jag eller denna Bengt som är argast. I och med att poliserna är så pass viktiga karaktärer i boken, som det i övrigt är meningen att man ska tycka om och sympatisera med så känns denna respektlösa sida som fel bit att lägga i pusslet.
   Några brister till trots är boken ganska bra. Lite humor är det i den, jag gillar att de som ses som offer i berättelsen faktiskt inte är de raraste och snällaste och jag har också fastnat lite grann för den lagom mystiskt intetsägande titeln – Hennes Iskalla Ögon. Vems ögon? Hur då iskalla? När man förstår så tycker jag att det är ett bra bidrag till bokens känsla och helhet. På grund av de många karaktärer och problem som skildras är boken också händelserik och de ouppklarade frågorna om finns kvar efter sista sidan gör att jag gärna läser även fortsättningen.
Originaltitel: Hennes Iskalla Ögon
Författare: Carin Gerhardsen
Utgivningsår: 2013
Förlag: Norstedts
Mitt betyg: 7 av 10
Köps: Till exempel på CdonAdlibris eller Bokus
Provläs boken här