Jag lägger snart upp en recension av boken Jag Saknar Dig, Jag Saknar Dig! av Peter Pohl och Kinna Geith, men här får ni ett underbart smakprov så länge. Bahir vill att Tina ska spela fiol i hans bands låt, så här ser det ut då:
 
"Jag känner bara att jag inte klarar det. Och jag fattar inte vad det ska vara bra för. Det är ju skitbra som det är, har ni inte redan fått bevis för det? Alla gillar ju den här låten som den är. Jag krisar inte.
   Så här är det. Bahir håller upp ett pekfinger som betyder För det första: Du ska inte spela som stråk-maskinen. Det kan ingen människa, det är rätt, och jag vill inte att nån mänska ska spela som en maskin, utan jag vill att du ska spela som en människa, som bara människor kan. För det andra (säger långfingret) har jag redan talat om för dej att vi som har spelat den här sviten så att vi kan den nu, vi har hört att det inte låter skitbra, utan det är fel med stråkmaskinen här. En ensam fiol, en äkta stråke, det är grejen vi vill ha dit istället. För det tredje (ringfingret, just det) är det inget bevis, hur många som än säger att låten är som den ska vara. En miljard flugor som frossar på hästskit bevisar ändå inte att det är gott. För det fjärde klarar du det om du vill. Du kan allt du vill, allt, det här också! Och jag tänker hjälpa dig, men viljan måste du ha själv. För det femte: vad det ska vara bra för... det är för Cillas skull, och det räcker.
[...] Och det är för Cillas skull, det räcker.
Tina lyfter stråken och fyller studion med ett Q."

Åh snälla, låt mig spela ett Q

Alla inlägg Kommentera
Jag lägger snart upp en recension av boken Jag Saknar Dig, Jag Saknar Dig! av Peter Pohl och Kinna Geith, men här får ni ett underbart smakprov så länge. Bahir vill att Tina ska spela fiol i hans bands låt, så här ser det ut då:
 
"Jag känner bara att jag inte klarar det. Och jag fattar inte vad det ska vara bra för. Det är ju skitbra som det är, har ni inte redan fått bevis för det? Alla gillar ju den här låten som den är. Jag krisar inte.
   Så här är det. Bahir håller upp ett pekfinger som betyder För det första: Du ska inte spela som stråk-maskinen. Det kan ingen människa, det är rätt, och jag vill inte att nån mänska ska spela som en maskin, utan jag vill att du ska spela som en människa, som bara människor kan. För det andra (säger långfingret) har jag redan talat om för dej att vi som har spelat den här sviten så att vi kan den nu, vi har hört att det inte låter skitbra, utan det är fel med stråkmaskinen här. En ensam fiol, en äkta stråke, det är grejen vi vill ha dit istället. För det tredje (ringfingret, just det) är det inget bevis, hur många som än säger att låten är som den ska vara. En miljard flugor som frossar på hästskit bevisar ändå inte att det är gott. För det fjärde klarar du det om du vill. Du kan allt du vill, allt, det här också! Och jag tänker hjälpa dig, men viljan måste du ha själv. För det femte: vad det ska vara bra för... det är för Cillas skull, och det räcker.
[...] Och det är för Cillas skull, det räcker.
Tina lyfter stråken och fyller studion med ett Q."
Flisans Osynliga Häst från 2004 är skriven av Pia Hagmar, den duktiga författaren bakom Klara-serien som jag tyckte så mycket om som yngre - och då menar jag riktigt mycket. Jag minns hur jag köpte böckerna när de kom ut, två böcker om året, och mamma förmanade mig att jag inte fick läsa ut dem på en gång, jag skulle tvunget spara dem lite. Så där satt jag vid köksbordet och smygläste Klara under bordet, en serie böcker som nu inte ens längre skrivs. Flisan hör också till en serie och denna osynliga häst hör till den allra första delen.
Flisan går i skolan, där hon både blir retad av de tuffare killarna och har blivit lite utanför om rasterna då hennes bästa vän Ninna har träffat en ny kompis, Rebecka, som hon tycks vara mer förtjust i. En dag kommer Flisan på en perfekt idé - hon skaffar sig en låtsashäst. Manolito äter morötter och hemgjort hö och bor i Flisans garage. Pappa skrattar och tycker Manolito är den finaste häst han inte sett, och mamma skäms mest och förstår inte alls att köket är en hopptävlingsbana.
   Flisans Osynliga Häst är en ganska mysig bok och jag tror att Hagmar har lyckats kapsla in hur det är att vara barn ganska bra. Flisan hittar på idéer för att vinna tillbaka sin bästa vän Ninna, men ibland vet hon inte om hon riktigt vill det själv längre. Manolito finns alltid där som om han fanns på riktigt (vilket han ju i allra högsta grad gör, för Flisan), och han bits inte som hästen i hagen på väg till skolan gör... Boken är lätt att förstå men säkert intressant inte bara för de minsta. Jag tycker själv att det har varit mysigt att lyssna på cd-versionen, det är en glad bok som fångar in både glädjestunder och problem som man känner igen sig i för ett antal år sedan. Att den känns så verklighetstrogen leder till ett antal skratt. Man känner verkligen med Flisan och blir både arg och glad när Ninna sviker henne.
   Så sätt dig vid köksbordet och smygläs i Flisans böcker om du vill, vem vet? Kanske de blir film någon gång precis som Klara blev?

Flisans Osynliga Häst

Alla inlägg Kommentera
Flisans Osynliga Häst från 2004 är skriven av Pia Hagmar, den duktiga författaren bakom Klara-serien som jag tyckte så mycket om som yngre - och då menar jag riktigt mycket. Jag minns hur jag köpte böckerna när de kom ut, två böcker om året, och mamma förmanade mig att jag inte fick läsa ut dem på en gång, jag skulle tvunget spara dem lite. Så där satt jag vid köksbordet och smygläste Klara under bordet, en serie böcker som nu inte ens längre skrivs. Flisan hör också till en serie och denna osynliga häst hör till den allra första delen.
Flisan går i skolan, där hon både blir retad av de tuffare killarna och har blivit lite utanför om rasterna då hennes bästa vän Ninna har träffat en ny kompis, Rebecka, som hon tycks vara mer förtjust i. En dag kommer Flisan på en perfekt idé - hon skaffar sig en låtsashäst. Manolito äter morötter och hemgjort hö och bor i Flisans garage. Pappa skrattar och tycker Manolito är den finaste häst han inte sett, och mamma skäms mest och förstår inte alls att köket är en hopptävlingsbana.
   Flisans Osynliga Häst är en ganska mysig bok och jag tror att Hagmar har lyckats kapsla in hur det är att vara barn ganska bra. Flisan hittar på idéer för att vinna tillbaka sin bästa vän Ninna, men ibland vet hon inte om hon riktigt vill det själv längre. Manolito finns alltid där som om han fanns på riktigt (vilket han ju i allra högsta grad gör, för Flisan), och han bits inte som hästen i hagen på väg till skolan gör... Boken är lätt att förstå men säkert intressant inte bara för de minsta. Jag tycker själv att det har varit mysigt att lyssna på cd-versionen, det är en glad bok som fångar in både glädjestunder och problem som man känner igen sig i för ett antal år sedan. Att den känns så verklighetstrogen leder till ett antal skratt. Man känner verkligen med Flisan och blir både arg och glad när Ninna sviker henne.
   Så sätt dig vid köksbordet och smygläs i Flisans böcker om du vill, vem vet? Kanske de blir film någon gång precis som Klara blev?
Böcker i Rutan är en serie som går här på Kulturjennah varje onsdag (se inlednings-artikeln här). I serien tar jag upp olika böcker som blivit filmatiserade, men det finns ju också de fall då det har skett tvärtom - att man har skrivit en bok efter en film. Idag ska jag i alla fall prata om en bokserie som jag har haft mycket roligt med - Klara.
Klaras Vintersorg är boken som filmen Klara bygger på, men det är faktiskt inte alls den första i den den långa serie ungdomsböcker som Pia Hagmar har skrivit. De första böckerna handlar om hur gärna flickan Klara vill börja på ridskola, men hennes mamma tycker inte att ridskolan i närheten är något att gå på. Där är bara gamla travare, anser hon, och det duger tydligen inte. Men Klara drömmer. Hon tittar på flickorna som rider. Deras hjälmar som guppar upp och ner när de travar fram i sanden och de fattar inte hur lyckliga de är, tänker hon. Det är först när mamma Nita får ett jobb i en helt annan stad och Klara mot sin vilja tvingas flytta till Hallondalen som hon äntligen får chansen att börja rida, men det visar sig att det inte alls är så roligt som Klara trodde. Det är bara svårt och obehagligt. Hästen Star, som är en så central figur i filmen, är viktig även för bokserien, men i Klaras Vintersorg finns faktiskt en annan häst i Klaras liv. Där är det ridskolehästen Sigge som gäller. Filmen ska som sagt vara baserad på Klaras Vintersorg, men jag hittar massor av bitar i den från betydligt längre fram i serien också.
   Något som slår mig när jag tittar på filmen är att Star ser så annorlunda ut än vad jag hade tänkt mig. Han är snarare vit än grå (nu tänker ni hästmänniskor kanske att det är en skimmel oavsett, men jag är ju hästtjej jag också, och tycker nog att hästen borde vara mera grå), trots att Pia Hagmar så fint poängterat att hon brukar ha just en grå ponny i många av sina böcker för att en sådan häst har betytt något alldeles särskilt för henne själv. Också är det så att Jonte, Klaras vän (kanske mer? Se filmen och kolla efter!), är lite annorlunda jämfört med böckerna. Där är han blond istället för brunhårig som i filmen, och hans familj har egna hästar redan första gången man lär känna honom (vilket inte heller hör boken Klaras Vintersorg till, utan är ett exempel på ett senare inslag i serien). Det kan kanske tyckas att det här med hårfärg och utseende inte är så viktigt, men jag anser faktiskt att det är det. En författare gör mycket jobb med att måla upp hur personer och platser ser ut och därför har man när man läst böckerna också den bilden kvar - känner man då inte igen sig när man senare får se boken på TV så har det blivit något fel.
   Böckerna är väldigt roliga, och har gett mig många skratt. Filmen är inte rolig, men den är mysig och i stort sett ganska bra faktiskt. Handlingen är bra utarbetad. Man har tagit en lång serie och försökt göra en enda film av det, vilket omöjligt kan ha varit ett lätt uppdrag. Resultatet är att filmen egentligen inte liknar serien särskilt mycket, men det finns förstås ändå många drag vi kan känna igen. Mamma Nita och pappa Rolf är skilda och har en väldigt taggig relation vi definitivt känner igen från Pia Hagmars berättelser, känslan på ridskolan är densamma och precis som i böckerna är det inte så lätt att börja rida som Klara tror.
Böckerna har jag alltid älskat, och filmen är helt okej - se den gärna, men se den för vad den är: en vanlig hästfilm baserad på karaktärer från Pia Hagmars böcker. Det hade definitivt varit roligare med en tv-serie baserad på böckerna istället för en enstaka film. Jag menar inte att man ska spela upp böckerna en efter en från början till slut i rutan, men Stallkompisar är ju en hästserie med tre säsonger, baserad på en lång rad böcker. I Stallkompisar har man inte alls kopierat böckerna utan utgått från dem och skapat nya äventyr och nya karaktärer, blandade med allt det gamla, och det hela är riktigt bra. Genom att göra så med Klara också hade man kunnat få med lite fler äventyr, som ju är så viktigt i böckerna. Där är det ridläger och långritt och tävlingar och islandshästar och föl och svåra val, skratt och tårar. I filmen är det inte så mycket av äventyr över huvudtaget.
Hur lika? 5/10
Filmen eller boken? Jag föredrar böckerna
Var hittar jag boken?CDON, Adlibris och Bokus
Var hittar jag filmen?CDON, Discshop, Webbhallen och HemmaKväll

Klara - Böcker i Rutan #2

Alla inlägg Kommentera
Böcker i Rutan är en serie som går här på Kulturjennah varje onsdag (se inlednings-artikeln här). I serien tar jag upp olika böcker som blivit filmatiserade, men det finns ju också de fall då det har skett tvärtom - att man har skrivit en bok efter en film. Idag ska jag i alla fall prata om en bokserie som jag har haft mycket roligt med - Klara.
Klaras Vintersorg är boken som filmen Klara bygger på, men det är faktiskt inte alls den första i den den långa serie ungdomsböcker som Pia Hagmar har skrivit. De första böckerna handlar om hur gärna flickan Klara vill börja på ridskola, men hennes mamma tycker inte att ridskolan i närheten är något att gå på. Där är bara gamla travare, anser hon, och det duger tydligen inte. Men Klara drömmer. Hon tittar på flickorna som rider. Deras hjälmar som guppar upp och ner när de travar fram i sanden och de fattar inte hur lyckliga de är, tänker hon. Det är först när mamma Nita får ett jobb i en helt annan stad och Klara mot sin vilja tvingas flytta till Hallondalen som hon äntligen får chansen att börja rida, men det visar sig att det inte alls är så roligt som Klara trodde. Det är bara svårt och obehagligt. Hästen Star, som är en så central figur i filmen, är viktig även för bokserien, men i Klaras Vintersorg finns faktiskt en annan häst i Klaras liv. Där är det ridskolehästen Sigge som gäller. Filmen ska som sagt vara baserad på Klaras Vintersorg, men jag hittar massor av bitar i den från betydligt längre fram i serien också.
   Något som slår mig när jag tittar på filmen är att Star ser så annorlunda ut än vad jag hade tänkt mig. Han är snarare vit än grå (nu tänker ni hästmänniskor kanske att det är en skimmel oavsett, men jag är ju hästtjej jag också, och tycker nog att hästen borde vara mera grå), trots att Pia Hagmar så fint poängterat att hon brukar ha just en grå ponny i många av sina böcker för att en sådan häst har betytt något alldeles särskilt för henne själv. Också är det så att Jonte, Klaras vän (kanske mer? Se filmen och kolla efter!), är lite annorlunda jämfört med böckerna. Där är han blond istället för brunhårig som i filmen, och hans familj har egna hästar redan första gången man lär känna honom (vilket inte heller hör boken Klaras Vintersorg till, utan är ett exempel på ett senare inslag i serien). Det kan kanske tyckas att det här med hårfärg och utseende inte är så viktigt, men jag anser faktiskt att det är det. En författare gör mycket jobb med att måla upp hur personer och platser ser ut och därför har man när man läst böckerna också den bilden kvar - känner man då inte igen sig när man senare får se boken på TV så har det blivit något fel.
   Böckerna är väldigt roliga, och har gett mig många skratt. Filmen är inte rolig, men den är mysig och i stort sett ganska bra faktiskt. Handlingen är bra utarbetad. Man har tagit en lång serie och försökt göra en enda film av det, vilket omöjligt kan ha varit ett lätt uppdrag. Resultatet är att filmen egentligen inte liknar serien särskilt mycket, men det finns förstås ändå många drag vi kan känna igen. Mamma Nita och pappa Rolf är skilda och har en väldigt taggig relation vi definitivt känner igen från Pia Hagmars berättelser, känslan på ridskolan är densamma och precis som i böckerna är det inte så lätt att börja rida som Klara tror.
Böckerna har jag alltid älskat, och filmen är helt okej - se den gärna, men se den för vad den är: en vanlig hästfilm baserad på karaktärer från Pia Hagmars böcker. Det hade definitivt varit roligare med en tv-serie baserad på böckerna istället för en enstaka film. Jag menar inte att man ska spela upp böckerna en efter en från början till slut i rutan, men Stallkompisar är ju en hästserie med tre säsonger, baserad på en lång rad böcker. I Stallkompisar har man inte alls kopierat böckerna utan utgått från dem och skapat nya äventyr och nya karaktärer, blandade med allt det gamla, och det hela är riktigt bra. Genom att göra så med Klara också hade man kunnat få med lite fler äventyr, som ju är så viktigt i böckerna. Där är det ridläger och långritt och tävlingar och islandshästar och föl och svåra val, skratt och tårar. I filmen är det inte så mycket av äventyr över huvudtaget.
Hur lika? 5/10
Filmen eller boken? Jag föredrar böckerna
Var hittar jag boken?CDON, Adlibris och Bokus
Var hittar jag filmen?CDON, Discshop, Webbhallen och HemmaKväll